Rosso

Att inte lära av misstag

             Hus i parkering nu (2003) och då (50-talet)

"The pseudoscience of planning seems almost neurotic in its determination to imitate empiric failure and ignore empiric success." -Jane Jacobs 1961

Lavalampa eller mera stad vad väljer du?

Soap Lake City

Det finns två huvudspår inom den samtida arkitekturen. Båda kan sägas vara en reaktion på efterkrigstidens modernistiska principer för stadsbyggnad. Det ena spåret kallas nymodernism och det går ut på att man struntar i all vad samordning heter och försöker bygga enstaka, medieflirtande byggnader. Med lite schysst design ordar sig allt, det gäller att sätta platsen på kartan, brukar det heta. Förslaget att bygga en gigantisk lavalampa för att väcka den döende småstaden Soap Lake till liv är kanske det mest extrema exemplet på denna strömning.

Men vi har svenska entusiaster också. I en debatt i SvD nyligen (29/10) förespråkade designgurun Claes Britton och innearkitekten Thomas Sandell att Sverige ska balla till sig lite:

"Genom vårt "avhopp" från den modernistiska internationella utvecklingen inom arkitektur och stadsbyggnad har Sverige också frivilligt avstått från det kanske mest effektiva - och på lång sikt också billigaste - redskapet som finns att tillgå i en internationell imagemarknadsföring av vår stad, vår region och vårt land. Det räcker ju med att nämna Frank Gehrys Guggenheim-museum i Bilbao eller Jörn Utzons operahus i Sydney för att vi skall förstå vad en enda byggnad kan betyda i detta hänseende."

Nå, helt sant är detta inte. Det finns andra, mer humanistiska metoder som kan vara lika framgångsrika när det gäller att skapa attraktion samtidigt som de skapar en värdig livsmiljö för dem som bor i området.

Den lilla semesterorten Seaside i Florida har inte Soap Lakes långa historia. Den började byggas så sent som 1982, men till skillnad från Soap Lake så är Seaside byggd som en traditionell småstad. Arkitekturen är hämtad från den lokala traditionen. Med sin täthet, funktionsblandning och sina gator erbjuder den ett levande stadsliv, det som modernismen aldrig lyckats med. Seaside har blivit en formidabel framgång. Det är en av USA:s mest kända småstäder och har skapat småstadsfeber i hela Florida och den har givit upphov till stadsplaneringsrörelsen New Urbanism, som idag påverkar byggandet i hela världen. New Urbanism eller traditionell urbanism är det andra spåret i vår samtid.

Lavalampa eller riktig stad, där står valet idag. Vad väljer du?

Seaside

Det mest förbjudna

Vi var ungefär 80 arkitekter, stadsplanerare, urbanister på rundtur i Brygge, en av Europas bäst bevarade medeltida städer. Har du inte varit där så tänk dig att Gamla Stan breder ut sig över Stockholms innerstad.

Den beskäftiga guiden hade svårt att hålla ihop gruppen. Den spretade som en månghövdad hydra. Det var mycket att se, mycket att uppleva. Variation, harmoni, mänsklig skala, väldefinerade gaturum och torg och naturligtvis: fantastisk arkitektur. Vi hade inget behov av en massa pladder. Vad vi behövde var en tyst guide som ledde oss runt och pekade. Var hyr man dem?

Men hon skulle faktiskt säga några minnesvärda saker. Guiden alltså.

Vi hade vandrat halvvägs in på en lång, smal, ringlande gata när vi plötsligt såg något häpnadsväckande. Inklämt, bland alla dessa historiska, harmoniska byggnader, hade någon byggt ett modernistiskt hus i betong och glas. Vi formerade oss äntligen som en grupp och stirrade. Det var inte bara det att huset totalt bröt med sin omgivning, det var så fruktansvärt fult. Och vi var inte ensamma om denna åsikt, större delen av jorden befolkning skulle stöttat oss.

Nå, nu var det dags för guiden att säga något av vikt.

Lite irriterad över vår reaktion sa hon att vi reagerade likadant som turisterna – väl medveten om vilka vi var. Så förklarade hon att stadens kulturråd var av den uppfattningen att arkitektur måste vara autentisk, att den måste vara ett sant uttryck för sin tid. Ett nybyggt hus som smälter in i den historiska omgivningen blir en pastisch och sådant uppskattas inte. Därför bejakar man gärna nymodernistiska projekt i den historiska staden.

Här inställer sig genast några intressanta frågor. Vad innebär det att vara autentisk? Kan en människa som förstår innebörden av ordet verkligen vara det? Krävs det inte att man är en oreflekterad, intuitivt skapande människa för att vara autentisk? Utsagan ”Jag är autentisk” förefaller mig vara lika problematiskt som lögnparadoxen ”Jag ljuger”. Det blir liksom rundgång. Att det tjuter i ögonen när man betraktar efterkrigstidens arkitektur är för övrigt ett välkänt fenomen.

”Nu är jag autentisk” säger arkitekten och ritar sina geometriska figurer i glas och betong. ”Nu skapar jag ett sant uttryck för vår tid”.

Håller miljövännerna med om det? Invandrarna? Feministerna? Villaägarna? Handarbetets vänner? Hur man nu kategoriserar, det är svårt att hitta några större grupper som identifierar sig med sådant.

Men dessa frågor ställde vi inte till guiden. Vi förstod att hon var en troende modernist och med sådana kan man inte resonera. Denna lilla elitära men ack så inflytelserika sekt har sina dogmer, sina kultplatser och sina tabun. De grövsta svordomarna är orden ”pittoresk” och ”trivsel”. Sådant är acceptabelt i historiska miljöer, men inte i vår tid. Säger de.

Efter att ha vandrat runt på Brygges gator och torg och konstaterat att denna historiska stad är lika funktionell som vilken modernistisk stad som helst (varför sådana måste gå att bygga om man vill) slås jag av den politiska sprängkraften i dessa svordomar. Smaka på orden. Säg ”trivsel” och sedan ”pittoresk”. Är det inte skönt? Är det inte det vi längtar efter. Det mest förbjudna!

Fimpa modernismen

Jag har aldrig gillat att rökare röker. Däremot har jag inget emot rökare som sådana. Redan på skolgårdens rökruta insåg jag att det bland rökare finns en överrepresentation av festprissar, äventyrare, intellektuella och sexuellt nyfikna. Man hade att gilla läget. Så var det bara. Och för all del, gesten som sådan, en cigarett mellan två fingrar som nonchalant förs till munnen inför det stundande halsblosset, ser ju rätt imponerande ut. Jag har emellertid aldrig uppskattat cigarettdoften, tobakssmaken eller ljudet av tändstickan.

Tyvärr nöjer jag mig inte med förbud mot rökning på arbetsplatser och liknande. Än mer irriterande än rökning inomhus är nämligen rökning utomhus. I den härliga fria naturen vill man absolut inte störas av kväljande tobaksrök. Marlboro-mannen är min eviga fiende, även om jag förlåter den verklige mannen på bilderna. Wayne McLaren, som han hette, drabbades av lungcancer och deltog i flera antirök-kampanjer innan han dog 1992.

Givet denna bakgrund förstår alla och envar att det var det med största glädje jag noterade EU:s nya regler för varningstexter på cigarettpaketen. Nu är det plakatformat som gäller: en stor, härlig svart ram på en på vit kommunicerande yta med feta bokstäver. Det ska stå saker som ”RÖKNING DÖDAR”.

Nyordningen kändes väldigt bra tills jag häromdagen besökte Levelius Restaurang på Södermalm. En nytorgschic man slog sig ned bredvid och slängde ett paket RÖKNING DÖDAR på bordet. Efter några klunkar rödvin tände han en cigarett och drog några riktigt sköna halsbloss. Han såg verkligen nöjd ut. Jag skulle just åtgärda saken genom att leverera en nedlåtande blick, då jag drabbades av insikten att jag skulle framstå som en hopplös förlorare. Den här killen var fullständigt übercool. Han var ett levande konstverk, en gränsupplösare, en installation av Dan Wolgers. Jag röker det som dödar, jag är man!

Den här kampanjen kan ju inte annat än stärka den hårda kärnan av rökare. Inte bara för att det är kul att manifestera sitt förakt för överheten, utan också därför att utformningen av varningstexten ligger så nära kärnan i det modernistiska konstbegreppet. Modernistisk konst är ju också himla cool.

Vi ser här det typiska brottet mot kontexten, både när det gäller skala och innehåll. Vi kan också se ett markerat estetiskt fokus, en ironiserande geometri parad med semantisk minimalism. Reduktionen närmar sig konstens innersta kärna.

Varför kärnan är så viktig har jag aldrig förstått. Vad är det för del på den gamla hederliga helheten? Nå, det var ett sidospår. Låt oss återvända till konstverket.

En annan sida av modernismen är dess önskan att inkludera allt fler objekt i konstbegreppet. Ni vet, urinoarer, kossor i tvärsnitt, lamm i formalin och annat som med allvarliga miner bärs fram och tillbaka mellan världens stadsunderstödda konsthallar. Även detta villkor är uppfyllt i och med att myndighetsbudskapet införlivats i konstverket. Nytt är väl inte tilltaget, men typiskt.

Trots att brottet mot sammanhanget är själva grunden för det konstnärliga mötet mellan rökning och modernism finns samtidigt en spännande koppling. Det handlar om två stora farsoter, som så att säga gör gemenskap sak i en sista ansträngning att försvara hotade positioner. Coola, oberörda av nästan hundra år av massiv kritik.

Det omöjliga begreppet trivsel

En dag bytte SL ut lysrören vid Zinkendamms tunnelbanestation. För att resenärerna skulle slippa famla i mörker hängde man upp rader av glödlampssladdar; sådana där som i en mer kulört variant brukar användas på tivoli.

Och se! Något fantastiskt hände med den funktionalistiska stengrottan. De genetiskt sura citronerna förvandlades plötsligt till glada bananer, som tog varandra i hand när de möttes vid vagnsdörrarna. Och de ständigt spottande svenska männen fick äntligen kontroll över sin salivproduktion. Och de horder av skrikande barn, vilka normalt förpestar tillvaron för känsliga morgonöron, förvandlades till självspelande tvärflöjter som – sordinerade med nappar – bjöd på stillsam hissmusik. Ett stillsamt, repetitivt klonk hördes också. Det var uteliggarna som kom fram ur sina mörka hålor och släppte sina ännu icke urdruckna brännvinsflaskor i papperskorgarna, under det att de mumlade ”aldrig mer” på munkars vis.

Och inne i vagnen möttes vi av mannen som i tio år sålt vykort till tunnelbaneresenärerna under betygande att pengarna oavkortat går till ett skolbygge i Afrika. Med sin Martin Luther King-vibrerande röst förtäljde han att skolan nu var färdigbyggd och att han därför ville ta tillfället i akt och tacka för bidragen. Med stolthet i själen lät vi våra plånböcker sjunka tillbaka i fickorna.

Denna oavsiktliga förbättring av stadsmiljön blev tyvärr inte långlivad. Med sorg tvingades jag snart konstatera att de nya lysrören lyste lika vitt som de gamla och att vykortsförsäljaren var på språng igen. Visst var skolan färdigbyggd, men i sin idealistiska iver hade han glömt skicka in momspengarna. Kunde vi möjligen...

Nej, inte i detta ljus.

Det här med trivsel och atmosfär i offentlig miljö har allt sedan funktionalismens inträde varit mycket svårt att hantera. I våra privata liv, när vi inreder våra hem, när vi väljer våra restauranger, när vi bestämmer våra resmål, tillmäts dessa begrepp ett betydande värde. Men den som i vår tid yttrar ordet ”trivsel” när gäller stadsmiljö gör sig löjlig. Vem i Stadsfullmäktige vågar propagera för ett mildare ljus i tunnelbanan?

Att man med små medel skulle göra livet lite mer behagligt för de 100 000-tals människor som färdas i tunnelbanan till och från jobbet, faller ingen in. Ändå handlar det om rätt viktiga moment under dagen. Vi rör oss i ingenmansland, mellan hemmet och arbetet. Vi byter roller. Vi går ur en hierarki och in i en annan. Det finns nästan alltid en underliggande tidspress samtidigt som man sitter där man sitter. Att åka tunnelbana är något mer än att bara förflytta sig.

”Mänsklig trivsel”, vi vet alla vad det betyder i vardagslag, är ett utsuddat begrepp. Däremot kan man tala om ”skönhet”. I stadsbyggnadsfrågor har det en särskild betydelse. Utrymmet medger ingen diskussion om användningssättet, men som ett exempel kan nämnas att ordet mycket väl kan syfta på de färgglada järnvägsspår som sticker upp i himlen bakom Fridhemsplan.

Det är den allmänna meningen bland dem som bestämmer stadens utformning att skönhetsfrågorna ska skötas av skönhetsrådet och att det där med trivsel är en romantisk dröm. Med tiden kommer för övrigt både betongkolosserna och de moderna konstverken att bli omtyckta.

Det här sättet att resonera implicerar – helt felaktigt – att det moderna stadsbyggandet är ett uttryck för en kontinuerlig historisk utveckling, en process.

Grunden för det moderna bygget, som göts under 20- och 30-talet, var övertygelsen att människan i och med maskinens utbredning stod inför ett historiskt brott med det förflutna. Nu gällde det att bryta totalt med forna tiders ”naturliga” byggnadskonst och istället hämta inspirationen från den framväxande storindustrins fabriker och från den logiska positivismen. Endast det som kunde mätas hade betydelse för den nya bostadsmaskinen.

Men inte ens om vi håller oss till detta fyrkantiga sätt att se på tillvaron, går ekvationen ihop. Det finns inga ekonomiska fakta som bevisar att en stad måste organiseras efter den masstillverkande storindustrins principer. På vilket sätt är det funktionsuppdelade Årsta eller Rinkeby effektivare än det uppblandade Södermalm?

Funktionalisterna bevisade inte särskilt mycket. Funktionalismen var en ideologi, som byggde på en övertolkning av den teknologiska utvecklingen. Den tog ingen som helst hänsyn till människan som biologisk varelse, den utgick från antagandet att människan kan uppfostras till att uppskatta vad som helst.

Den stad vi ser oss omkring oss idag är alltså inte ett resultat av högsta rationalitet och frågan om ”trivsel” i offentlig miljö är inte avförd för all framtid. Kanske är det för tidigt ännu, men någon gång i framtiden kommer någon politiker att utvinna den oerhörda potentialen i detta ord.

Debattartikel i SvD 5 November

Här, en artikel jag skrev för SvD i en debattserie. Hela debatten kan du följa här.

Det senaste verkligt intressanta bygget i Sverige är Kulturhuset i Stockholm, skriver Claes Britton och Thomas Sandell i en utomordentligt provocerande debattartikel i SvD (29/10). Målet med artikeln förefaller vara att socialdemokraterna än en gång ska bygga in den modernistiska arkitekturen i sitt politiska program och i sin iver att uppnå detta, radar skribenterna upp en lång rad inbördes motsägelsefulla argument. Detta gör artikeln svår att bemöta. Ett par helsidor begreppsutredning skulle behövas för att lyfta debatten till anständig nivå, men jag gör likväl ett försök.

Herrar Britton och Sandell beklagar sig över den svenska arkitekturens förfall och de ser, som orsak till denna, politisk feghet inför folkopinioner och den idag förhärskande idén att människor ska ha ett inflytande över sin livsmiljö. Det senare kallar de populism och denna säges motverka progressivt byggande. De beklagar också att Sverige hoppat av från den modernistiska utvecklingen inom arkitektur och stadsbyggnad.

Mot bakgrund av den mänskliga misär som är ett resultat av modernistisk arkitektur och stadsplanering, får man beteckna herrarnas inlägg som något av det mest cyniska som publicerats på mycket länge. Trafikproblem, miljöföring, ineffektiv markanvändning, boendesegregering, utslagning av småföretag, social isolering, ökade avstånd, förtvinade småstäder - bara för att ta några exempel - är en direkt följd av modernismens principer. Det är emellertid inte designen av husens fasader, eller stilen, som är det stora problemet, det är allt det andra som ingår i det modernistiska paradigmet: funktionssepareringen, specialiseringen, vägnätets trädstruktur, den ickemänskliga skalan, bristen på finmaskighet, planskildheten och den högst genomtänkta oviljan att bygga gator, torg och gårdar. "Il faut tuer la rue corridore " (Le Courbusier).

Modernismens strukturella svagheter är empiriskt belagd och väl genomlyst inom internationell stadsplanedebatt. Använder vi miljömässig, social och ekonomisk hållbarhet som kvalitetskriterier är den traditionella kvartersstaden - med sin täthet, rutnätssystem, blandade bebyggelse och sina gator, torg och gårdar - en överlägsen bebyggelsestruktur. Det är därför kvartersstaden fått en renässans runt om i världen. Under begrepp som New Urbanism, traditional urbanism, smart growth, liveable cities, walkable cities, cittaslow - sveper en ny urbanistisk våg över världen. Motrörelsen började i USA men har nu sitt starkaste fäste i Storbritannien, där Blair-regimen börjat kodifiera den traditionella staden i lagar och bestämmelser.

Denna rörelse handlar inte om stil. Så länge de respekterar stadens skala och kontext, kan husen ha vilken design som helst på fasaderna. De kan emellertid inte ha vilken form som helst och det är här arkitekter med egocentriskt konstnärliga ambitioner får problem. De vill ha full frihet med huset som objekt. De vill skriva sin poesi på blankt papper, inte underkastas några krav på versmått. "Fuck the context", som Rem Koolhaas säger, och vad han, och andra "starchitects", blir berömda på, är storskaliga, höga och medieflirtande objekt. Här har vi en onödig konflikt mellan arkitektur som konst och arkitektur som samhällsbygge, en konflikt mellan stil och struktur, och i den konflikten har alla medborgare rätt att ta ställning och begära inflytande. Det är inte populism.

Jag kan inte utläsa några insikter i denna problematik i Britton/Sandells debattartikel. De skiljer inte på arkitektur och stadsplanering. God modernistisk design och hög konstnärlig integritet är det som gäller och utifrån detta perspektiv avfärdar de strävsamma försök att komma till rätta med efterkrigstidens problematiska byggnadsideal. Trots att de utgör stora framsteg i jämförelse med miljonprogrammet, betecknas Södra stationsområdet, Norra Hammarbyhamnen och Hammarby Sjöstad som icke-arkitektur utan egenvärde. Järla Sjö, som är en traditionell, blandad stad i världsklass, nämns inte alls.

Det är diskutabelt att enbart diskutera stil i arkitektursammanhang, men eftersom huvudbudskapet är denna aspekt av modernismen får jag gå herrarna till mötes. Låt oss tala konst. Arkitekturens förfall har inte orsakats av något modernistiskt avsteg, som det påstås. Inom den svenska arkitektkåren härskar modernismen oinskränkt. Förfallet har orsakats av brist på pluralism. De få som försöker sig på andra uttryck marginaliseras med nedsättande omdömen och utfrysning.

Nostalgiker, brukar det heta.

Man glömmer då bort att modernismen i så fall också är "nostalgi". Denna designtradition föddes för 80 år sedan efter en period av uppblommande teknikoptimism. Den kan betecknas som en kulturell tolkning av den standardiserade massproduktionens principer vars bakomliggande tankefigur är ordning, system, kontroll. Det intressanta är att dessa principer inte längre tillämpas inom näringslivet. Budskapet idag är det rakt motsatta: decentralisering, nedskalning, kundanpassning.

Modernism är inte samma sak som modernitet. Vad som är modernt bestämmer vi tillsammans i en kulturell process. Inom andra kulturella sfärer, som till exempel musik, är detta för länge sedan accepterat. Där kan jazz, blues, rock, klassisk musik och annat leva sida vid sida som levande och därmed moderna traditioner. Där respekterar man varandras existens. Ingen recenserar opera utifrån ett jazzperspektiv. Det är ungefärligen vad nymodernisterna Britton/Sandell gör när de avfärdar Aleksander Wolodarskis nyklassicistiska skapelse i St:Eriksområdet som icke-arkitektur. Klassiskt skolade arkitekter gör en annan bedömning.

Det är först när arkitektkåren lyckas frigöra sig från den modernistiska traditionens förkvävande hegemoni, som den konstnärliga aspekten av arkitektur kan utvecklas. Frågan om stil är emellertid olämplig för Pagrotskys nationella handlingsprogram för design och arkitektur. Staten skall inte vara smakdomare. Däremot är det för vårt samhälles välbefinnande viktigt att politikerna återtar initiativet i stadsplanefrågor. Vi behöver ett skydd mot arkitekter med pojkdrömmar.

Peter Elmlund