I romanen ”Odödligheten” skriver Milan Kundera:
”Väg: en remsa jord där man går till fots. Trafikleden skiljer sig från vägen inte bara för att man åker på den utan för att den endast är en linje som förbinder en punkt med en annan. Trafikleden har ingen mening i sig; det enda som har en mening är de två punkter den sammanbinder. Vägen är en hyllning till rummet. Varje stump av vägen har en egen innebörd och bjuder oss att stanna upp. Trafikleden är bara en triumferande nedvärdering av rummet, som i dag bara upplevs som ett hinder för människans rörelser, en tidsförlust.
Innan vägarna försvann ur landskapet försvann de ur den mänskliga själen: människan har inte längre lust att vandra och njuta av dem. Hon ser inte heller sitt liv som en väg utan som en trafikled: som en linje som leder från en punkt till en annan, från kaptensgraden till generalsgraden, från ställningen som hustru till änkeståndet. Livstiden har krympt till ett hinder man övervinner i all snabbare takt.”
Väg ska här förstås som den gamla landsvägen före bilismen, men det går utmärkt att byta ordet ”väg” mot ”gata”. Slutsatserna blir de samma.
Den dag som vanligt folk inser hur stor del av deras liv som är direkt beroende av den fysiska miljöns utformning kommer stadsplanering att bli en stor politisk fråga.
Dessa rader träffar mitt i prick. Bästa jag läst på länge, helt i linje med mina egna reflektioner.
Posted by: olaf | januari 26, 2006 at 23:31