Rosso

Utveckla Systembolaget istället för att avveckla

När systembolaget debatteras, brukar det handla om dess vara eller icke vara, om spritpriser, om öppettider eller kanske om företagskulturen. Diskussionen utspelas i kraftfältet mellan nykterhetsförbud och handelns stora aktörer, vilka bedriver en allt intensivare lobbyverksamhet I Bryssel och på hemmaplan. Det kan därför förefalla som om vi står inför det föga upphetsande valet att behålla monopolet i sin nuvarande form eller överlåta merparten av handeln till ett oligopol inom grossist- och detaljistledet.

Men alkohol är en drog med stora sociala och ekonomiska konsekvenser på vårt samhälle. Det finns anledning att vidga debatten och fundera över vad som är vikigt i denna fråga. Till exempel diskuteras aldrig systembolaget som ett centralt inslag i det offentliga rummet. Det finns anledning att göra det, för vad kan framkalla bilden av tristess och otrivsel bättre än ett Systembolag bredvid Folkets Hus, Konsum och ICA i någon av Sveriges modernistiska stadskärnor?

Svenska stadsmiljöer byggda under efterkrigstiden är till form och innehåll lika stereotypa som vilken disneyfierad amerikansk stad som helst. Budskapet är ett annat, men de lider av samma brist på autenticitet och variation. Systembolagen har en särställning här. Den storskaliga hanteringen och den ohyggliga efterfrågan leder till en koncentration av elände i våra städers mest centrala platser. Må Gud förbarma sig över de stackars missbrukare som hänger utanför många av monopolets butiker, men någon uppbygglig syn är det inte. I den subkultur som frodas här rör sig också narkotikamissbrukare och småbrottslingar av olika slag. Många människor, inte minst våra äldre, tycker helt enkelt att det är otryggt och otrivsamt att röra sig i dessa miljöer.

Det är naturligtvis ovärdigt att propagera för att samhällets problematiska sida ska rensas bort ur stadsmiljön, men det är lika ovärdigt att tvinga fram den koncentration och konfrontation som den nuvarande ordningen gör. Denna har dessutom andra negativa effekter på stadsmiljön. Av naturliga skäl har också ett Systembolags lokalisering stor betydelse för övrig handel. Placeringen kan avgöra om ett centrum eller en stadsdel ska leva eller inte.

Till saken hör också att kapitalstarka aktörer flockas i systembutikernas närhet med brist på variation och valfrihet i handeln som resultat.

Det är orimligt att ge en aktör så mycket makt över våra städer, precis som det är orimligt att ge denna makt till en oligopolstruktur, som därmed ytterligare skulle befästa sitt stora marknadsövertag.

En snabb avveckling vore heller inte att föredra. Det handlar ju faktiskt om drogförsäljning och de sociala och ekonomiska konsekvenserna av en avveckling är rätt svåra att bedöma, som vi ser i faller Finland.

En lösning som skulle kunna diskuteras är licensstyrd, småskalig komplettering till det befintliga beståndet, möjligen i Systembolagets regi. Principen skulle kunna vara att en licenstagare måste vara ensam ägare och själv driva sin butik. Målet med detta arrangemang skulle vara att skapa finmaskighet och variation i distributionen, att minska alkoholförsäljningens dominerande inslag i staden, både som symbol och aktivitet. Ett annat mål skulle vara att stärka lokalt företagande.

Det är väl känt inom urbanforskningen att ägare som själva driver sina butiker tar ett större ansvar för den omgivande miljön än större aktörer. Det tar också del i det lokala samhällslivet mer än andra, de blir ofta vad Jane Jacobs kallade för ”public characters”, alltså centrala knutpunkter i den lokala gemenskapen. En mångfald av lokala vinhandlare torde snart hitta lämpliga strategier för att hantera den ständiga konflikten mellan brukare och missbrukare, i synnerhet om vi ger våra invandrare chansen. De skulle lära känna sina kunder på ett annat sätt än vad som är möjligt i de rationellt utformade systembutikerna och de skulle utgöra ett lika charmerande inslag i stadsmiljön som våra restauranger gör.

Vinhandlarnas aktiviteter skulle samtidigt skapa utrymme för andra små aktörer och därmed stärka den lokala ekonomi alla städer är så beroende av i dag. Globala företag söker sig ofta till städer med ett starkt lokalt näringsliv eftersom de efterfrågar dess varor och tjänster och den autentiska miljö det skapar.

För att bevara sin unika, mångkulturella stadskultur har San Francisco nyligen förbjudit etablering av stora butikskedjor i vissa känsliga distrikt. Oavsett vad man tycker om metoden, så speglar detta ändå det värde som en rikt varierad, småskalig stadsmiljö tillmäts i kampen om de globala företagens etableringar.

Sverige har en historisk skuld när det gäller stadsmiljöns utformning. Vi har tillämpat storskalighetsprinciper på områden där de är kontraproduktiva, både i stadens form och i dess innehåll. Systembolagets konstruktion är kanske ett av de mest flagranta exemplen på detta. I vår blinda tro på industrialismens ledord - ordning, system, kontroll – har vi glömt bort de sociala och ekonomiska konsekvenser de stora systemen har på livet utanför. Huruvida Systembolagets interna kostnader är höga eller låga är mindre intressant. Det är dess externa effekter som borde stå i centrum för debatten.

Dags för klassiska skyskrapor igen

Ingenting för Stockholm hoppas jag - vi har en världsunik låg skyline att bevara - men för New York skulle nog detta förslag med nyklassicistiska skyskrapor, som publicerats i City Journal, vara lyckosamt. I inledningen skriver de sju arkitekterna bakom förlaget:

"The rebuilding of the World Trade Center site has gotten everyone talking about architecture, but so far it's a one-sided conversation, as if the only question worth discussing is: What kind of modernism do we want? The graceless modernism of Daniel Libeskind's brutal and exhibitionistic "master plan"? The suave modernism of David Childs's valiant (but hopeless) effort to transform that plan's tallest building into a silk purse? But since we've now had 50 years of modernism here in New York, and only a half-dozen good buildings among hundreds of awful ones to show for it, maybe what we really want now is . . . not modernism."

Läs hela artikeln

Gågata på Götgatsbacken

Så har det beslutats om gågata på Götgatsbacken i Stockholm. Det är ju sympatiskt, vem vill inte ha bort bilarna från de trevliga delarna av staden? Vad skönt att strosa omkring bland människor och kanske slå sig ned vid en uteservering och ta en caffe latte. Vad härligt att få andas lite ren luft!

Nå, helt oproblematiskt är inte detta beslut. När man skapar en liten gågatssnutt i ett bullrigt och livligt stadscentrum blir den snart extremt hårt utnyttjad, för att inte säga exploaterad. Det dröjer inte längre förrän de unika, självständiga butikerna försvinner och ersätts av de stora kedjebutikerna, konceptrestaurangerna, konceptcaféerna och en och annan tingel tangel-kiosk. Snart sagt varenda liten svensk småstad har idag en gågata, parkeringsplats och ett köpcentrum där de kommersiella aktiviteterna koncentrerats. Där finner man inte den lokale slaktaren direkt.

Hur hanterar vi detta dilemma? Ja, man kan se till att gågatan är tillräckligt lång eller ett del i ett gågatusystem som är tillräckligt stort så att det uppstår en variation mellan livlighet och stillhet. Vi måste alltid försvara den lilla skalans aktörer. Utan dem blir staden ett enda stort Disneyland.

Bättre ändå är att vara mycket sparsam med gågator och istället tämja bilismen. Koncentration gynnar bara den globala ekonomin och sänker den lokala.

I Västervik finns idag ett torg vid fiskarhamnen där bilar får köra i gånghastighet (7 km i timmen). En mycket liten uppoffring för bilisten i detta fall, men en stor vinst för fotgängarna. En fördel med låg hastighet är att avstånden mellan bilarna minskar. Den genomsnittliga hastigheten kan därmed ofta öka. Frågan är bara, hur ska man få den enskilde bilisten att fatta detta?

Charm – en allt viktigare etableringsfaktor

”Ni kan behålla era skattesubventioner och era nybyggda motorvägar; vi etablerar oss där de kompetenta människorna finns”, sade Hewlett Packards VD Carley Fiorina i ett möte med USA:s guvernörer för några år sedan. Uttalandet speglar väl den förändringsprocess som näringslivet är inne i.

Den amerikanske forskaren Richard Florida hävdar av nu ser hur den ”den kreativa klassen” dominerar allt mer inom det ekonomiska livet. ”Vi reviderar och ändrar konstant varje produkt, process eller aktivitet och kombinerar dem på nya sätt. Samtidigt får teknisk och ekonomisk kreativitet allt oftare näring från artistiska och kulturella aktiviteter”, skriver han i sin bok ”The Rise of the Creative Class: And How it's Transforming Work, Leisure, Community, and Everyday Life”. Se Amazon Det är mänsklig kreativitet som styr den ekonomiska utvecklingen.

Den kreativa klassen består av människor som arbetar med att skapa nya idéer, ny teknik eller nytt innehåll. De kan t ex arbeta som forskare, ingenjörer, arkitekter, designers, utbildare, konstnärer, musiker eller underhållning. Runt dessa finns också människor som arbetar med företagande, finansekonomi, juridik, hälsa och liknande. Dessa arbetar med komplex problemlösning som kräver hög utbildning, kreativitet eller vad som kallas för socialt kapital.

Kärnan i denna klass utgör cirka 12 procent av den arbetsföra befolkningen i USA och den växer snabbt. Samtidigt bör man hålla i minnet att även den kreativa inslaget i traditionella serviceyrken och arbetaryrken också ökar.

Denna yrkesgrupp har stora krav på den geografiska platsen där företaget ligger. De kräver spännande boende, kulturellt utbud, kulturell blandning och närvaron av andra kreativa människor. Att ett företag och den miljö där företaget är etablerat kan erbjuda kulturell blandning har därför blivit ett allt viktigare konkurrensmedel.

Därför är det den klassiska storstaden med sina trånga gator, gränder och torg som lockar men också småstäder med charm och genuin atmosfär som erbjuder en modern, blandad gemenskap där olika livsstilar kan existera. Det är alltså inte effektiva transporter mellan arbete och förort som är det viktigaste konkurrensmedlet för dagens städer, utan kvaliteten på stadslivet.

Den gamla idén om att ekonomisk utveckling är liktydigt med ett ökat antal bilar, som t ex Stockholms Handelskammare och lobbyföreningen Stockholmsfrämjandet hävdar, håller helt enkelt inte längre.

Får man förbjuda butikskedjor?

En intressant lokalpolitisk debatt om butikskedjor pågår just nu i San Francisco. Framförallt representanter för de gröna i kommunstyrelsen har lyckats driva igenom ett förslag om förbud för nyetablering av fler butikskedjor i det trendiga, bohemiska Hayes Valley. Förslaget innehåller också liknande restriktioner på andra grannskap i staden. En butikskedja betecknas som ”formula retail” om den består av fler än elva butiker och är därmed inte välkommen.

Syftet med förslaget är att bevara San Franciscos unika atmosfär. Den skapas bland annat av ett stort antal småbutiker som drivs av människor från världens alla hörn och som erbjuder varor och tjänster med stor variation. Självständiga butiksägare uppskattas också av andra skäl. De blir ofta vad Jane Jacobs kallat för ”public characters”, människor det är lätt att bli bekant med och som ofta håller viss koll på sitt närområde. De är också mer benägna att spendera sin vinst lokalt och att utnyttja lokala underleverantörer än vad stora butikskedjor är. De bidrar också till att göra staden attraktiv för större företag eftersom välutbildade, unga människor föredrar ett levande och kulturellt blandat stadsliv. Det går inte att locka dugligt folk med en personalmatsal längre.

Likafullt är förslaget kontroversiellt. Företrädare för olika handelskamrar värnar om frihet för förtagande och påpekar att många framgångsrika butikskedjor skapats just i San Fransisco. Och visst, helt lätt är inte denna fråga. Men nu handlar inte förbudet om hela staden utan om några få unika distrikt. Att någon värnar om ett unikt distrikts karaktär med hjälp av institutionella arrangemang behöver inte ses som ett hot mot det fria företagandet. Alla marknadsekonomier är beroende av institutionella arrangemang ungefär som schack är beroende av spelregler. Marknadsekonomi är en formel som effektiviserar produktion och konsumtion på en given spelplan. Utformningen av det senare är en politisk fråga.

Nu hör till saken att utvecklingen mot allt större butikskedjor är ett direkt resultat av modernistisk stadsplanering. Den glesa, funktionsseparerade förortsmiljö vi byggt under efterkrigstiden är ingen bra miljö för småföretag. Det bilberoende förortslandskapet ger en strukturell fördel för stormarknader. Att det skipas lite rättvisa på marknaden i syfte att hålla en stads unika karaktär vid liv är egentligen inte mycket att bråka om.

Stadsplanering är politik

I romanen ”Odödligheten” skriver Milan Kundera:

”Väg: en remsa jord där man går till fots. Trafikleden skiljer sig från vägen inte bara för att man åker på den utan för att den endast är en linje som förbinder en punkt med en annan. Trafikleden har ingen mening i sig; det enda som har en mening är de två punkter den sammanbinder. Vägen är en hyllning till rummet. Varje stump av vägen har en egen innebörd och bjuder oss att stanna upp. Trafikleden är bara en triumferande nedvärdering av rummet, som i dag bara upplevs som ett hinder för människans rörelser, en tidsförlust.

Innan vägarna försvann ur landskapet försvann de ur den mänskliga själen: människan har inte längre lust att vandra och njuta av dem. Hon ser inte heller sitt liv som en väg utan som en trafikled: som en linje som leder från en punkt till en annan, från kaptensgraden till generalsgraden, från ställningen som hustru till änkeståndet. Livstiden har krympt till ett hinder man övervinner i all snabbare takt.”

Väg ska här förstås som den gamla landsvägen före bilismen, men det går utmärkt att byta ordet ”väg” mot ”gata”. Slutsatserna blir de samma.

Den dag som vanligt folk inser hur stor del av deras liv som är direkt beroende av den fysiska miljöns utformning kommer stadsplanering att bli en stor politisk fråga.

Det figurativas återkomst!

Lawrence Alma-Tadema: Silver Favourites

När 80-talets postmodernism härjade som värst kunde man få för sig att modernismens inflytande över kultur- och samhällsliv snabbt skulle erodera. Det var en fåfäng förhoppning. Denna tankeströmning har varit så totalt dominerande under så lång tid att hela generationer måste gå i pension innan vi blir med den. Jag tänker särskilt på de så kallade 40-talisterna, en generation som trots sin ungdomsrevolution är djupt teknokratisk till sin karaktär. 90-talet var ett förlorat decennium, dels släcktes 80-talets optimism av finanskrascherna i decenniets början, dels fick modernismen ett kort uppsving i samband med IT-boomens behov av science fiction-klichér. Nu har dock saker och ting börjar röra sig i rätt riktning igen. Den traditionella staden har fått en renässans bland stadsplanerare världen över, inflyttningen till staden ökar och historiska stadsdelar blommar upp som aldrig förr. Även när det gäller arkitektur händer saker. Modernismen har mer och mer kommit att betraktas som en stil bland andra, den har inte längre ensamrätt på samtidsuttrycket. Till och med inom konsten håller på att ske en återknytning till det förflutna som så tvärt övergavs kring 1920-talet.

Figurativ konst är faktiskt på väg tillbaks. Det sena 1800-talets konst, den som modernisterna hatade mer än något annat, håller på att dammas av i sina gömmor. Det låter kanske som en from förhoppning i dessa tider av spektakulära installationer, men faktum är att priset på modernistisk konst fallit med 50 procent sedan 1980-talets höjdpunkt medan den viktorianska och akademiska konsten har stigit med mellan 2000 och 10 000 procent på 20 år. Utskällda och föraktade målare som Gérôme, Waterhouse, Bouguereau, Alma-Tadema, Burne-Jones, Rossetti, Millais och Lord Leighton är på väg att omvärderas.

Lawrence Alma-Tadema: "A Favourite Custom"

Om detta och mycket annat kan man läsa på "www.artrenewal.com", en av Internets bästa webbplatser alla kategorier. Den drivs av Fred Ross, amerikansk miljonär och konstvetare, och hans vision är att skapa Internets största museum över figurativ konst. Här finns emellertid alla redan tonvis av högupplösta bilder på målningar och skulpturer av framförallt det sena 1800-talets mästare. Allt det som läroböckerna ratat de senaste 50 åren finns nu till allmänt beskådande. Döm själv. Studera gärna "Lawrence Alma-Tademas " neoklassicistiska skildringar. Jag har spenderat mer timmar än jag vill erkänna för mig själv på dessa.

Nya stadsmässiga städer i USA

Meriam Park: Leon Kriers nya skapelse i USA.

Många ser nog USA som ett förlorat land när det gäller städer. Stora delar av landet består ju av oändliga villamattor, motorvägar och stormarknader. De flesta gamla städer har förstörts genom att brutala trafikleder dragit in mot centrum där det uppförts höghus på höghus. Vad den svenska pressen emellertid inte informerar om är den urbana renässans som pågår i USA sedan tio år tillbaka. Det byggs städer igen efter klassisk europeisk modell, som t ex "Kentlands "eller "Ion Village." Funktionsblandade städer, med smala gator och mänsklig skala. Stadsplanerarrörelsen New Urbanism har på drygt tio år erövrat nästan fem procent av den amerikanska byggmarknaden. För en snabbintro "se här."

Nyheten för dagen är att luxemburgaren Leon Krier, en av de ledande teoretikerna inom området, äntligen fått designa en ny stad i USA: Meriam Park. Se "New Urban News" under rubriken Krier movs. Det är ett rätt stort projekt med 1500 bostäder och rejält med utrymme för kommersiell verksamhet.

Gator åt folket

Ett mycket intressant uttalande stod att läsa i dagens utgåva av DN. I artikeln ”Reepalu vill stoppa invandringen” uttalar sig bland annat Ali Ibrahim, imam och kultursekreterare på Rosengårdsskolan. Han är positiv till förslaget om tillfällig begräsning av invandrare till Malmö.

- Det kunde nog vara bra med en paus eftersom vi inte kan ta hand om dem som redan är här. På vår skola går det 950 elever, men bara fyra är svenska. Det kan aldrig bli någon integration då. Många föräldrar är arbetslösa. De läser inga tidningar, utan ser bara på satellit-tv från sina hemländer. De vet så lite om Sverige och frågar aldrig sina barn vad de gjort i skolan. Vi håller till och med på att få en segregering inom familjerna.

Han pekar på ett problem som diskuterats alldeles för lite. Inte nog med att vi har en segregation mellan svenskar och invandrare, vi har också en segregation mellan invandrarna själva. Vi har inga China Towns eller Iraki Towns i Sverige där invandrarna kan ta sig uppåt i samhället via den lokala ekonomin. Det finns en orsak, säger en, till detta som överskuggar alla andra: den bebyggda miljöns utformning.

Man behöver inte vara någon Einstein för att förstå att det inte kan uppstå ett blomstrande stadsliv eller något liv över huvudtaget i ett specialiserat bostadsområde kopplat till ett litet förortscentrum. Där finns ju bara vägar, hus i park och snabba kommunikationer till närmsta köpcentrum.

Kista. Här finns inga förutsättningar för lokal ekonomi.

Det är i städer där invandrarna lyckas etablera sig i den historiska kärnans kvartersstrukturer som det uppstår X Towns. Så har t ex skett i Oslo för att ta ett närliggande exempel. Eftersom det fanns förslummade områden i innerstaden som ännu inte hunnit gentrifierats kunde invandrarna flytta in där och ta över gatulivet. I folkmun kallas området vid Grønlands Torg för ”Lille Karachi” eftersom där finns en mycket aktiv pakistansk befolkning. Och vart man sig i världen vänder så är det samma mönster. Det är i kvartersstäder som ett livskraftigt ghetto-liv uppstår.

Lille Karachi i Oslo.

En specialaffär i Lille Karachi. Här ringa man billigt till hemlandet

Situationen är nu den överallt i Europa att invandrarna och inhemsk underklass parkerats i brutala förorter och isoleras från både ”ursprungsbefolkning” och sig själva. Sådär en 30-40 procent av EU:s befolkning bor i sådana områden. Huvudfrågan är inte om dessa områden är fula eller inte, om de upplevs som trivsamma eller inte, utan att dessa områden är socialt, ekonomiskt och miljömässigt dysfunktionella. Här uppstår ingen lokal ekonomi.

Är då X-Towns något eftersträvansvärt? Ja, tveklöst. Det är orimligt att begära att första och andra generationens invandrare ska integreras i stor skala med värdlandet. Integrering är en process som tar många generationer och under tiden måste invandrarna ges hyggliga livschanser och möjligheter till ett värdigt liv. Så vad väntar vi på? Gator åt folket!

En bra stad skapar sin medelklass själv

I varenda liten svensk bortglömd småstad sitter en kommunanställd näringslivschef och filar på marknadsföringsplaner för att locka företag och välbeställda människor till orten. Förr eller senare dyker tanken upp att man måste sätta platsen på kartan. Några samtal senare dyker några representanter från Skanska upp och föreslår ett läckert designat höghus vid havsviken, den lilla insjön eller vid fjället. Under något år råder stora förhoppningar, inte minst lokaltidningen hjälper till att trissa upp förväntningarna genom att bevaka varje liten obetydlig händelse som har med satsningen att göra. Men vare sig huset byggs eller inte, så går luften undantagslöst ur, några optimistiska småföretag går i konkurs och folket återgår till sin vardag i väntan på näste näringslivschef från storstaden.

Scenariot skiljer sig egentligen inte från den kamp våra storstäder är indragna i. New York, Los Angeles, Stockholm, Göteborg – alla styrs av samma grundläggande idé: Det gäller att locka till sig människor och aktiviteter. Här räcker det inte med ett ynka höghus, ska det byggas högt ska det byggas till himlen, men ofta handlar det om en ny opera, ett nytt kulturcentrum eller en ny vetenskapsstad. Eller varför inte en vattenfestival? Det är väl kul!

Det är lätt att förstå hur fenomenet har vuxit fram. När allt effektivare kommunikationer gör näringslivet flyttbart uppstår en förhandlingssituation, det uppstår en etableringsmarknad. Men den som enögt fokuserar på denna glömmer bort den mest grundläggande funktionen i en stad, förmågan att skapa välstånd. En bra stad behöver inte locka till sig medelklass, den skapar den själv, påpekade Jane Jacobs och det självklara receptet är att underlätta lokal produktion genom att bygga städer som gör denna möjlig. Förort och stormarknad heter den organisationsform som gynnar det globala. Traditionell, blandad stad med gator och torg heter den organisationsform som gynnar det lokala.

Det kanske kan vara ett tidens tecken att framtidsforskaren Joel Kotkin tar upp detta tema i en intervju i januariutgåvan av Metropolis.