Här, en artikel jag skrev för SvD i en debattserie. Hela debatten kan du följa här.
Det senaste verkligt intressanta bygget i Sverige är Kulturhuset i Stockholm, skriver Claes Britton och Thomas Sandell i en utomordentligt provocerande debattartikel i SvD (29/10). Målet med artikeln förefaller vara att socialdemokraterna än en gång ska bygga in den modernistiska arkitekturen i sitt politiska program och i sin iver att uppnå detta, radar skribenterna upp en lång rad inbördes motsägelsefulla argument. Detta gör artikeln svår att bemöta. Ett par helsidor begreppsutredning skulle behövas för att lyfta debatten till anständig nivå, men jag gör likväl ett försök.
Herrar Britton och Sandell beklagar sig över den svenska arkitekturens förfall och de ser, som orsak till denna, politisk feghet inför folkopinioner och den idag förhärskande idén att människor ska ha ett inflytande över sin livsmiljö. Det senare kallar de populism och denna säges motverka progressivt byggande. De beklagar också att Sverige hoppat av från den modernistiska utvecklingen inom arkitektur och stadsbyggnad.
Mot bakgrund av den mänskliga misär som är ett resultat av modernistisk arkitektur och stadsplanering, får man beteckna herrarnas inlägg som något av det mest cyniska som publicerats på mycket länge. Trafikproblem, miljöföring, ineffektiv markanvändning, boendesegregering, utslagning av småföretag, social isolering, ökade avstånd, förtvinade småstäder - bara för att ta några exempel - är en direkt följd av modernismens principer. Det är emellertid inte designen av husens fasader, eller stilen, som är det stora problemet, det är allt det andra som ingår i det modernistiska paradigmet: funktionssepareringen, specialiseringen, vägnätets trädstruktur, den ickemänskliga skalan, bristen på finmaskighet, planskildheten och den högst genomtänkta oviljan att bygga gator, torg och gårdar. "Il faut tuer la rue corridore " (Le Courbusier).
Modernismens strukturella svagheter är empiriskt belagd och väl genomlyst inom internationell stadsplanedebatt. Använder vi miljömässig, social och ekonomisk hållbarhet som kvalitetskriterier är den traditionella kvartersstaden - med sin täthet, rutnätssystem, blandade bebyggelse och sina gator, torg och gårdar - en överlägsen bebyggelsestruktur. Det är därför kvartersstaden fått en renässans runt om i världen. Under begrepp som New Urbanism, traditional urbanism, smart growth, liveable cities, walkable cities, cittaslow - sveper en ny urbanistisk våg över världen. Motrörelsen började i USA men har nu sitt starkaste fäste i Storbritannien, där Blair-regimen börjat kodifiera den traditionella staden i lagar och bestämmelser.
Denna rörelse handlar inte om stil. Så länge de respekterar stadens skala och kontext, kan husen ha vilken design som helst på fasaderna. De kan emellertid inte ha vilken form som helst och det är här arkitekter med egocentriskt konstnärliga ambitioner får problem. De vill ha full frihet med huset som objekt. De vill skriva sin poesi på blankt papper, inte underkastas några krav på versmått. "Fuck the context", som Rem Koolhaas säger, och vad han, och andra "starchitects", blir berömda på, är storskaliga, höga och medieflirtande objekt. Här har vi en onödig konflikt mellan arkitektur som konst och arkitektur som samhällsbygge, en konflikt mellan stil och struktur, och i den konflikten har alla medborgare rätt att ta ställning och begära inflytande. Det är inte populism.
Jag kan inte utläsa några insikter i denna problematik i Britton/Sandells debattartikel. De skiljer inte på arkitektur och stadsplanering. God modernistisk design och hög konstnärlig integritet är det som gäller och utifrån detta perspektiv avfärdar de strävsamma försök att komma till rätta med efterkrigstidens problematiska byggnadsideal. Trots att de utgör stora framsteg i jämförelse med miljonprogrammet, betecknas Södra stationsområdet, Norra Hammarbyhamnen och Hammarby Sjöstad som icke-arkitektur utan egenvärde. Järla Sjö, som är en traditionell, blandad stad i världsklass, nämns inte alls.
Det är diskutabelt att enbart diskutera stil i arkitektursammanhang, men eftersom huvudbudskapet är denna aspekt av modernismen får jag gå herrarna till mötes. Låt oss tala konst. Arkitekturens förfall har inte orsakats av något modernistiskt avsteg, som det påstås. Inom den svenska arkitektkåren härskar modernismen oinskränkt. Förfallet har orsakats av brist på pluralism. De få som försöker sig på andra uttryck marginaliseras med nedsättande omdömen och utfrysning.
Nostalgiker, brukar det heta.
Man glömmer då bort att modernismen i så fall också är "nostalgi". Denna designtradition föddes för 80 år sedan efter en period av uppblommande teknikoptimism. Den kan betecknas som en kulturell tolkning av den standardiserade massproduktionens principer vars bakomliggande tankefigur är ordning, system, kontroll. Det intressanta är att dessa principer inte längre tillämpas inom näringslivet. Budskapet idag är det rakt motsatta: decentralisering, nedskalning, kundanpassning.
Modernism är inte samma sak som modernitet. Vad som är modernt bestämmer vi tillsammans i en kulturell process. Inom andra kulturella sfärer, som till exempel musik, är detta för länge sedan accepterat. Där kan jazz, blues, rock, klassisk musik och annat leva sida vid sida som levande och därmed moderna traditioner. Där respekterar man varandras existens. Ingen recenserar opera utifrån ett jazzperspektiv. Det är ungefärligen vad nymodernisterna Britton/Sandell gör när de avfärdar Aleksander Wolodarskis nyklassicistiska skapelse i St:Eriksområdet som icke-arkitektur. Klassiskt skolade arkitekter gör en annan bedömning.
Det är först när arkitektkåren lyckas frigöra sig från den modernistiska traditionens förkvävande hegemoni, som den konstnärliga aspekten av arkitektur kan utvecklas. Frågan om stil är emellertid olämplig för Pagrotskys nationella handlingsprogram för design och arkitektur. Staten skall inte vara smakdomare. Däremot är det för vårt samhälles välbefinnande viktigt att politikerna återtar initiativet i stadsplanefrågor. Vi behöver ett skydd mot arkitekter med pojkdrömmar.
Peter Elmlund
Comments