Jag har inget emot god modernism, det jag invänder emot är modernismens anspråk på ensamrätt och dess företrädares oblyga självtillräcklighet. Inom andra discipliner är man inte lika intolerant. I musikens värld kan jazz, opera, blues, soul, rock och pop och mycket annat leva sida vid sida som levande och ständigt utvecklade traditioner. Men inte inom arkitektur. Endast modernismen är ett sant uttryck för vår tid, heter det.
Det är ett löjligt påstående.
De ursprungliga modernisterna hämtade sin inspiration från det löpande bandet, och försökte se in i framtiden. De skapade en sorts science fiction byggd på mekanik. Idag finner man teknikens frontlinje inom andra områden som processorer, mjukvara, biologi och komplexa system. Dessa torde kräva ett annat formspråk än mekanikens, om nu tekniken nödvändigtvis måste stå som inspirationskälla för arkitekturen.
Modernismen är ett exempel på en stelnad tradition som desperat klarnar sig fast vid det förgångna. Det enda den kan förmedla idag är en patetisk kliché, en föråldrad framtidsvision som inte har ett dugg med vår samtid att göra. I sin blinda tro på att sitta inne med den enda sanningen har modernismens företrädare glömt bort att förnya sig.
Clarion Hotel, som ligger vid Ringvägen i Stockholm och blickar ut över motorvägen, är ett bra exempel på detta fenomen. Jag har inget emot byggandens yttre gestaltning. Det är ingen märkvärdig byggnad, men den smälter in i miljön på ett behagligt sätt. Det inre däremot är löjeväckande. Man kommer in i en konturlös, abstrakt formation, ett icke-rum lika omöblerat som min första studentkvart. Vid ena väggen står en bar som känns fullständigt artificiell, den skulle lika gärna kunna stått i en mässhall vid en montervägg. Herredjävlar, när nyfikenheten lagt sig kommer det att krävas tonvis med såpakändisar för att få fart på den. Naken-Janne kanske skulle göra en del nytta, de enorma fönstren mot gatan erbjuder ypperlig insyn.
Från entrén leder en deprimerande kulvert upp mot restaurangen där man kan få fönsterbord mot motorvägen. På vägen dit passerar man några fåtöljer där ingen vettig människa sätter sig annat än för att knyta skorna. Det är kalt och kallt, abstrakt, och avståndstagande. Jultemat är granar utan barr. Ett antal av dem hänger upp och ner utanför ingången. Oj, oj, oj, plutti, plutti, en liten installation minsann.
Är detta ett sant uttryck för vår tid? I en tid när multikulturalismen dominerar vårt tänkande? Vilken kultur känner sig hemma här?
En utveckling för den modernistiska traditionen skulle kunna vara att till sig de humanistiska budskap som ligger i tiden. Att våga lämna den trygga abstraktionen här och där. Att våga stå för något.
Dem svenska nyklassicismens från 20-talet anses utomlands vara en av arkitekturhistoriens höjdpunkter. Apslund, Lallerstedt, Östberg med flera, skalade av dekorationer och förtydligade de klassiska proportionerna. De utvecklade traditionen, de hittade nya uttryck. Modernisterna återskapar samma trötta klichéer gång på gång.
När jag läser Peter Elmlund mfl, blir jag verkligen övertygad om att den nya staden är något helt annat än en kulisskopia av den gamla.
Låt oss glädjas åt den rikedom av möjligheter som finns att se och tänka - olika!
Bästa hälsningar,
Erik Jarlöv
Ps What's new with new urbanism?
Posted by: Erik Jarlöv | april 27, 2005 at 14:37