Rosso

Får man förbjuda butikskedjor?

En intressant lokalpolitisk debatt om butikskedjor pågår just nu i San Francisco. Framförallt representanter för de gröna i kommunstyrelsen har lyckats driva igenom ett förslag om förbud för nyetablering av fler butikskedjor i det trendiga, bohemiska Hayes Valley. Förslaget innehåller också liknande restriktioner på andra grannskap i staden. En butikskedja betecknas som ”formula retail” om den består av fler än elva butiker och är därmed inte välkommen.

Syftet med förslaget är att bevara San Franciscos unika atmosfär. Den skapas bland annat av ett stort antal småbutiker som drivs av människor från världens alla hörn och som erbjuder varor och tjänster med stor variation. Självständiga butiksägare uppskattas också av andra skäl. De blir ofta vad Jane Jacobs kallat för ”public characters”, människor det är lätt att bli bekant med och som ofta håller viss koll på sitt närområde. De är också mer benägna att spendera sin vinst lokalt och att utnyttja lokala underleverantörer än vad stora butikskedjor är. De bidrar också till att göra staden attraktiv för större företag eftersom välutbildade, unga människor föredrar ett levande och kulturellt blandat stadsliv. Det går inte att locka dugligt folk med en personalmatsal längre.

Likafullt är förslaget kontroversiellt. Företrädare för olika handelskamrar värnar om frihet för förtagande och påpekar att många framgångsrika butikskedjor skapats just i San Fransisco. Och visst, helt lätt är inte denna fråga. Men nu handlar inte förbudet om hela staden utan om några få unika distrikt. Att någon värnar om ett unikt distrikts karaktär med hjälp av institutionella arrangemang behöver inte ses som ett hot mot det fria företagandet. Alla marknadsekonomier är beroende av institutionella arrangemang ungefär som schack är beroende av spelregler. Marknadsekonomi är en formel som effektiviserar produktion och konsumtion på en given spelplan. Utformningen av det senare är en politisk fråga.

Nu hör till saken att utvecklingen mot allt större butikskedjor är ett direkt resultat av modernistisk stadsplanering. Den glesa, funktionsseparerade förortsmiljö vi byggt under efterkrigstiden är ingen bra miljö för småföretag. Det bilberoende förortslandskapet ger en strukturell fördel för stormarknader. Att det skipas lite rättvisa på marknaden i syfte att hålla en stads unika karaktär vid liv är egentligen inte mycket att bråka om.

Stadsplanering är politik

I romanen ”Odödligheten” skriver Milan Kundera:

”Väg: en remsa jord där man går till fots. Trafikleden skiljer sig från vägen inte bara för att man åker på den utan för att den endast är en linje som förbinder en punkt med en annan. Trafikleden har ingen mening i sig; det enda som har en mening är de två punkter den sammanbinder. Vägen är en hyllning till rummet. Varje stump av vägen har en egen innebörd och bjuder oss att stanna upp. Trafikleden är bara en triumferande nedvärdering av rummet, som i dag bara upplevs som ett hinder för människans rörelser, en tidsförlust.

Innan vägarna försvann ur landskapet försvann de ur den mänskliga själen: människan har inte längre lust att vandra och njuta av dem. Hon ser inte heller sitt liv som en väg utan som en trafikled: som en linje som leder från en punkt till en annan, från kaptensgraden till generalsgraden, från ställningen som hustru till änkeståndet. Livstiden har krympt till ett hinder man övervinner i all snabbare takt.”

Väg ska här förstås som den gamla landsvägen före bilismen, men det går utmärkt att byta ordet ”väg” mot ”gata”. Slutsatserna blir de samma.

Den dag som vanligt folk inser hur stor del av deras liv som är direkt beroende av den fysiska miljöns utformning kommer stadsplanering att bli en stor politisk fråga.