Rosso

Tillbakablickande modernism

Jag har inget emot god modernism, det jag invänder emot är modernismens anspråk på ensamrätt och dess företrädares oblyga självtillräcklighet. Inom andra discipliner är man inte lika intolerant. I musikens värld kan jazz, opera, blues, soul, rock och pop och mycket annat leva sida vid sida som levande och ständigt utvecklade traditioner. Men inte inom arkitektur. Endast modernismen är ett sant uttryck för vår tid, heter det.

Det är ett löjligt påstående.

De ursprungliga modernisterna hämtade sin inspiration från det löpande bandet, och försökte se in i framtiden. De skapade en sorts science fiction byggd på mekanik. Idag finner man teknikens frontlinje inom andra områden som processorer, mjukvara, biologi och komplexa system. Dessa torde kräva ett annat formspråk än mekanikens, om nu tekniken nödvändigtvis måste stå som inspirationskälla för arkitekturen.

Modernismen är ett exempel på en stelnad tradition som desperat klarnar sig fast vid det förgångna. Det enda den kan förmedla idag är en patetisk kliché, en föråldrad framtidsvision som inte har ett dugg med vår samtid att göra. I sin blinda tro på att sitta inne med den enda sanningen har modernismens företrädare glömt bort att förnya sig.

Clarion Hotel, som ligger vid Ringvägen i Stockholm och blickar ut över motorvägen, är ett bra exempel på detta fenomen. Jag har inget emot byggandens yttre gestaltning. Det är ingen märkvärdig byggnad, men den smälter in i miljön på ett behagligt sätt. Det inre däremot är löjeväckande. Man kommer in i en konturlös, abstrakt formation, ett icke-rum lika omöblerat som min första studentkvart. Vid ena väggen står en bar som känns fullständigt artificiell, den skulle lika gärna kunna stått i en mässhall vid en montervägg. Herredjävlar, när nyfikenheten lagt sig kommer det att krävas tonvis med såpakändisar för att få fart på den. Naken-Janne kanske skulle göra en del nytta, de enorma fönstren mot gatan erbjuder ypperlig insyn.

Från entrén leder en deprimerande kulvert upp mot restaurangen där man kan få fönsterbord mot motorvägen. På vägen dit passerar man några fåtöljer där ingen vettig människa sätter sig annat än för att knyta skorna. Det är kalt och kallt, abstrakt, och avståndstagande. Jultemat är granar utan barr. Ett antal av dem hänger upp och ner utanför ingången. Oj, oj, oj, plutti, plutti, en liten installation minsann.

Är detta ett sant uttryck för vår tid? I en tid när multikulturalismen dominerar vårt tänkande? Vilken kultur känner sig hemma här?

En utveckling för den modernistiska traditionen skulle kunna vara att till sig de humanistiska budskap som ligger i tiden. Att våga lämna den trygga abstraktionen här och där. Att våga stå för något.

Dem svenska nyklassicismens från 20-talet anses utomlands vara en av arkitekturhistoriens höjdpunkter. Apslund, Lallerstedt, Östberg med flera, skalade av dekorationer och förtydligade de klassiska proportionerna. De utvecklade traditionen, de hittade nya uttryck. Modernisterna återskapar samma trötta klichéer gång på gång.

Gåshaga - en 70-talsmodell

”Den viktigaste anledningen till att ingen vill bo i Gåshaga är att arkitekt Thomas Sandell har ritat och NCC byggt fula hus. Inte nog med att de är svindyra, de är faktiskt mycket anskrämliga.”, skriver Viggo Cavling i DN den 6 december. Ja, vad ska man säga? Speciella är de i alla händelser. Thomas Sandell är emellertid mycket stolt:

”själv är jag också mycket nöjd med vårt eget Gåshaga på Lidingö. Om tio år tror jag vi kan referera till svensk arkitektur på ett mycket mer samtida sätt.” säger han i en intervju.

Sandell uppfattar sina 20-talsinspirerade kuber som samtida, det är inte säkert att framtidens historiker kommer att göra samma bedömning. Helt säkert kommer de inte att uppfatta området som tidstypiskt. Stadsplanen är av 70-talsmodell, en uppställningsplats för olika hustyper. Här finns inga kvarter, gator, gårdar och torg. Här finns ingen urban form, trots att reklambroschyren talar om ”stadsdel”. Gåshaga är en typisk förort, ett bostadsområde, och skiljer sig inte principiellt från miljonprogrammet. Jämför den nybyggda kvartersstaden Järla Sjö, som nyligen fick Stadsmiljörådet pris.

Sandell som ursprungligen är möbelformgivare ser likt många av sina samtidskollegor bara enstaka hus framför sig. Hus som objekt. Den urbana formen, alltså hur man skapar rumsbildningar mellan hus, hur man formar ett gatunät som uppmuntrar till rörelser och hur man blandar funktioner är för honom okänd kunskap.

A bar without the booze

Kaffebar (Hornsgatan) - eftermiddagen den 8 december.

Kaffebar heter en liten espressobar vid Hornsgatan. På ytan skiljer den sig inte från någon annan espressobar i stan.

Som historisk företeelse är den inte heller unik utan tvärtom mycket vardaglig, framförallt på kontinenten. Men här och nu är den ovanlig - även om företeelsen är på frammarsch och förebådar en ny tid.

Kaffebar är ett exempel på vad sociologen Ray Oldenburg kallar för "den tredje platsen" (the third place).

Det låter poetiskt, inte sant?

Det är poetiskt.

Begreppet syftar på de informella mötesplatser som uppstår i den traditionella staden. Idealtypen är stamstället. Givet att omständigheterna är de rätta, är stamstället en neutral zon mellan familjestrukturens starka band och arbetsplatsens hierarkier, mellan den djupa vänskapen och det totala främlingskapet. Här uppstår en särskild sorts mänsklig samvaro: en lättsam, spirituell, jämlik och kravlös gemenskap som avlastar oss från det psykiska tryck som byggs upp i andra delar av våra liv.

Stamgänget träffas regelbundet på en viss plats men medlemmarna lever i övrigt skilda liv. Det är sådana möten som skapar poesi.

Vad är de rätta omständigheterna? Enligt Oldenburgs fältstudier krävs att stamstället är lokalt och småskaligt. Ställen som drivs av ägare som också bor området och som tills största delen besöks av människor som är knutna till området får en särskild sorts attraktionskraft. De får identitet.

När platsen är huvudsaken börjar besökarna umgås med människor de annars inte skulle umgås med. Det finns ett förenande intresse: platsen själv. Därmed uppstår en lokal gemenskap.

Kaffebar drivs av Johan och Gabriella som känner allt och alla i området. Nästan alla gäster är stammisar. Är man inte stammis kan man uppföra sig som en. Du kan gå dit och ta en Caffe Latte och prata rakt ut i luften utan att någon tycker du är konstig. Kaffebar är en bar without the booze.

Sådana här ställen fanns det gott om i Europa för 100 år sedan. De försvann i stor skala med den modernistiska stadsplaneringen. Ersätter man stadsgator med vägar och köpcentrum försvinner förutsättningarna för det lokala. Upprustningen av de historiska stadskärnorna har emellertid resulterat i en explosiv tillväxt av caféer och andra näringsställen runt om i världen. Idén om urbanitet har fått nytt liv och påverkar stadsbyggandet. Även om det ser mörkt ut statistiskt sett, så byggs det faktiskt riktiga städer igen, här och var.

PS. Rangordningen ”Den tredje” kommer av att Oldenburg betecknar familjen som den första platsen och arbetet som den andra. Boken heter "The Great Good Place"

Självinsikt

"I have not the courage to think of myself as an artist in the great and ancient sense of the term. Giotto, Titian, Rembrandt, were great painters. I am only a public entertainer who has understood his times and exploited as best he could the imbecility, the vanity, the cupidity of his contemporaries."

Pablo Picasso.

Förbjuden skönhet

Hedvigsholmen heter en tillbyggnad av Marstrand utanför Göteborg. Denna nya stadsdel är ritat av Kjell Forshed, en av Sveriges få praktiserande klassiska arkitekter. Han har byggt vidare på det formspråk som har gjort Marstrand till vad det är: en älskad och högst värderad liten småstad på Västkusten. Hedvigsholmen är ingen kopia av Marstrand, ingen pastisch, utan ett samtida exempel på en lokal tradition. Den nya stadsdelen är mycket uppskattad av dem som bor i området. Självklart har ingen svensk dagstidning skrivit om detta, än mindre någon facktidning. Enligt modernismens överstepräster får man inte bygga så här vackert idag. Däremot har Hedvigsholmen utmärksammats utomlands.

En man och hans gata. Kjell Forshed är en av de få arkitekter som under efterkrigstiden utformat en egen gata. Den typiske arkitekten av idag ritar bara enskilda hus.

Debord och modernismen

Är det inte väl senkommet att i dag lyfta fram ett verk av en av 68-rörelsens ledande teoretiker, frågade Lars O Ericsson retoriskt i sin anmälan av Guy Debords klassiker ”Skådespelsamhället” i våras (DN). (Guy Debord och hans situationister hade ett stort inflytande på den händelseutveckling som ledde fram till studentupproret i Frankrike).

Nej, det är det förstås inte.

Ericsson pekar på det växande antalet böcker och artiklar om Debord och situationismen som publiceras i Frankrike och USA och påpekar hur väl Debords kultursyn smälter in i samtidskonstens.

Det finns fler aktuella infallsvinklar till Debord, och till 68-rörelsen på det hela talet. Lösningarna var inte de bästa, men samhällskritiken är i många stycken fortfarande aktuell, t ex kritiken av storskaligheten, teknokratin, segregeringen och isoleringen i det moderna samhället. Sannolikt har de yngre generationerna ringa inblick i vad ungdomsrevolten egentligen handlade om, mytologiserad som den är. Kanske är dags att väcka gamla andar till liv?

Ur mitt perspektiv är det Debords och situationisternas kritik av efterkrigstidens arkitektur som har störst relevans i dag. Den urbana problematik de identifierade i slutet av 50-talet är fortfarande högaktuell och samtida motrörelser som Reclaim the Streets och Adburst är direkt inspirerade av Debord.

Tillsammans med Jane Jacobs (The Death and Life of Great American Cities, 1960) och Kevin Lynch (The Image of the City, 1960) tillhör han dessutom pionjärerna i den urbana rörelse, som efter 40 års idéutveckling nu blommar ut runt om i världen under beteckningar som t ex New Urbanism, Livable Cities, Sustainable Cities, Walkable Citites, Smart Growth eller Slow City. Traditionell stad i mänsklig skala är budskapet här.

Ett av situationisternas tidiga projekt gick ut på att genomströva olika stadsmiljöer och iaktta deras inverkan på sinnestämningar och känsloliv. På detta intuitiva sätt utvecklade de en teori om psykogeografi, dvs hur den fysiska miljön påverkar oss, och kom fram till liknande slutsatser som den strikt empiriske Kevin Lynch: den modernistiska stadsplaneringen och arkitekturen bidrar inte till ett bra samhälle. Den isolerar och tar död på folklivet.

”Det kapitalistiska produktionssättet har likriktat rummet”, skriver Debord i ”Skådespelsamhället”.

Det är ett påstående som är svårt att vederlägga.

Modernisterna med Le Corbusier och Gropius i spetsen hade som uttalad ambition att organisera staden efter den massproducerande bilindustrins principer: specialisering, funktionsuppdelning, storskalighet, standardisering. De ville också anpassa staden för bilismen. Bilen var nyckeln till separationen av verksamheterna.

Den traditionella, täta staden med sina socialt och funktionellt blandade gator ersattes av renodlade bostadsområden, industriområden, kontorsområden, institutionsområden och kommersiella områden (köpcentra) som över allt större avstånd knöts samman med stora trafikleder.

”Området” ersatte ”gatan”.

Resultatet blev Urban Sprawl – det formlösa, glesa stadslandskap som sprider sig utanför städerna, segregation, miljöförstöring och upplösning av lokal gemenskap.

Detta var inte en nödvändig utveckling. Modernismen var en idé, en utopisk uttolkning av industrialismens möjligheter. Det fanns ingen industriell logik som krävde att stadens organisation skulle spegla industriföretagets, men samtiden kom att uppfatta det så.

Situationisterna betraktade därför modernistisk stadsplanering som ytterligare en variant av kapitalistiskt förtryck: ”Alla etablerade makters ansträngningar att efter erfarenheterna av franska revolutionen förbättra alla metoder att upprätthålla ordningen på gatan kulminerar till sist i att gatan avskaffas” (Skådespelarsamhället).

Men denna vilja till ordning, system och kontroll och patriarkalisk hierarki hade större omfattning. Det tidiga 1900-talets kapitalister, socialister och fascister delade alla samma längtan. Det var en reaktion på den snabba urbanisering med åtföljande rotlöshet som den första industriella vågen hade orsakat. Modernistisk stadsplanering kom att göra tjänst hos både kapitalister och socialister och vad beträffande funktionsuppdelning också hos fascister.

Icke desto mindre var Debord klarsynt.

”I detta nu pågår redan stadsmiljöns självdestruktion. Konsumtionens krav leder snabbt till att städerna sprängs sönder och kastas ut på landsbygden, som täcks av ´formlösa klumpar av urbana rester´ (Lewis Mumford). Bilens diktatur, denna föregångare i varuöverflödets första fas, har etablerat sig i naturen och härskar med sina motorvägar som bryter upp gamla centra och befaller en allt mer forcerad utspridning. Under tiden utkristalliserar sig tillfälliga och ofullständiga varianter av en urban struktur kring de ”distributionsfabriker” som utgörs av gigantiska stormarknader, uppförda på parkeringsplattor i kala omgivningar”, skriver han i ”Skådespelsamhället”.

Mildrar vi språket något så skulle ovanstående citat platsa i boken ”Stadsplanera”, som Boverket gav ut förra året. Trots att en nymodernistisk trend inom arkitektur tog fart med IT-bubblan under 1990-talet – en spektakulär tid behövde spektakulära höghus – har urbanismen fått ett veritabelt genombrott på senare år. Åtminstone hos stadsplanerare, miljövänner och allmänhet. Och efterfrågan av traditionell stad ökar. Det är därför de historiska stadsdelarna är dyrast att bo i. Det är därför innerstäderna har revitaliserats världen över. Det är därför kafélivet, som nästan utplånades under modernismens härjningar, åter börjat blomstra. Demografiska skäl talar för fortsatt efterfrågan. Andelen äldre ökar och andelen barnfamiljer minskar, de förra vill ha mer stad, det är de senare som varit drivkraften bakom förortslivet.

Motståndet hos arkitektkåren är emellertid formidabelt. Arkitekterna vill se sig själva som konstnärer och vill inte acceptera det sociala uppdraget. Tanken att den fysiska miljön skulle ha någon nämnvärd påverkan på samhället avfärdas med begreppet ”fysisk determinism”. Högsta mode idag är att rita höghus, att skapa en traditionell gata ger ingen status och konsten att göra det är dessutom bortglömd. Det finns högst en handfull arkitektfirmor i Sverige som ägnar sig åt sådant.

Guy Debord är absolut aktuell. Situationisternas frenesi och mod att utmana etablerade tankemönster behövs lika mycket nu som då. För mig är det t ex en gåta att den modernistiska staden inte är föremål för feministiskt kritik. Den är byggd av män för män. Kvinnor, barn och äldre har systematiskt missgynnats av dess fysiska struktur. Avstånden jagar livet ur dubbelarbetande föräldrar. Specialiseringen har utplånat den informella struktur som förr avlastade kärnfamiljen.

Den modernistiska staden är inget annat än unga mäns våta drömmar. Den ska vara hög, storskalig och blank. Den ska avnjutas i högsta fart. Är det inte dags att göra något åt detta?

Om brott och bostadsområden

Brott följer inte av fattigdom,
det följer av koncentrerad fattigdom.
(Reuben Greenberg, Police chief, Charleston SC)

Att inte lära av misstag

             Hus i parkering nu (2003) och då (50-talet)

"The pseudoscience of planning seems almost neurotic in its determination to imitate empiric failure and ignore empiric success." -Jane Jacobs 1961

Lavalampa eller mera stad vad väljer du?

Soap Lake City

Det finns två huvudspår inom den samtida arkitekturen. Båda kan sägas vara en reaktion på efterkrigstidens modernistiska principer för stadsbyggnad. Det ena spåret kallas nymodernism och det går ut på att man struntar i all vad samordning heter och försöker bygga enstaka, medieflirtande byggnader. Med lite schysst design ordar sig allt, det gäller att sätta platsen på kartan, brukar det heta. Förslaget att bygga en gigantisk lavalampa för att väcka den döende småstaden Soap Lake till liv är kanske det mest extrema exemplet på denna strömning.

Men vi har svenska entusiaster också. I en debatt i SvD nyligen (29/10) förespråkade designgurun Claes Britton och innearkitekten Thomas Sandell att Sverige ska balla till sig lite:

"Genom vårt "avhopp" från den modernistiska internationella utvecklingen inom arkitektur och stadsbyggnad har Sverige också frivilligt avstått från det kanske mest effektiva - och på lång sikt också billigaste - redskapet som finns att tillgå i en internationell imagemarknadsföring av vår stad, vår region och vårt land. Det räcker ju med att nämna Frank Gehrys Guggenheim-museum i Bilbao eller Jörn Utzons operahus i Sydney för att vi skall förstå vad en enda byggnad kan betyda i detta hänseende."

Nå, helt sant är detta inte. Det finns andra, mer humanistiska metoder som kan vara lika framgångsrika när det gäller att skapa attraktion samtidigt som de skapar en värdig livsmiljö för dem som bor i området.

Den lilla semesterorten Seaside i Florida har inte Soap Lakes långa historia. Den började byggas så sent som 1982, men till skillnad från Soap Lake så är Seaside byggd som en traditionell småstad. Arkitekturen är hämtad från den lokala traditionen. Med sin täthet, funktionsblandning och sina gator erbjuder den ett levande stadsliv, det som modernismen aldrig lyckats med. Seaside har blivit en formidabel framgång. Det är en av USA:s mest kända småstäder och har skapat småstadsfeber i hela Florida och den har givit upphov till stadsplaneringsrörelsen New Urbanism, som idag påverkar byggandet i hela världen. New Urbanism eller traditionell urbanism är det andra spåret i vår samtid.

Lavalampa eller riktig stad, där står valet idag. Vad väljer du?

Seaside

Det mest förbjudna

Vi var ungefär 80 arkitekter, stadsplanerare, urbanister på rundtur i Brygge, en av Europas bäst bevarade medeltida städer. Har du inte varit där så tänk dig att Gamla Stan breder ut sig över Stockholms innerstad.

Den beskäftiga guiden hade svårt att hålla ihop gruppen. Den spretade som en månghövdad hydra. Det var mycket att se, mycket att uppleva. Variation, harmoni, mänsklig skala, väldefinerade gaturum och torg och naturligtvis: fantastisk arkitektur. Vi hade inget behov av en massa pladder. Vad vi behövde var en tyst guide som ledde oss runt och pekade. Var hyr man dem?

Men hon skulle faktiskt säga några minnesvärda saker. Guiden alltså.

Vi hade vandrat halvvägs in på en lång, smal, ringlande gata när vi plötsligt såg något häpnadsväckande. Inklämt, bland alla dessa historiska, harmoniska byggnader, hade någon byggt ett modernistiskt hus i betong och glas. Vi formerade oss äntligen som en grupp och stirrade. Det var inte bara det att huset totalt bröt med sin omgivning, det var så fruktansvärt fult. Och vi var inte ensamma om denna åsikt, större delen av jorden befolkning skulle stöttat oss.

Nå, nu var det dags för guiden att säga något av vikt.

Lite irriterad över vår reaktion sa hon att vi reagerade likadant som turisterna – väl medveten om vilka vi var. Så förklarade hon att stadens kulturråd var av den uppfattningen att arkitektur måste vara autentisk, att den måste vara ett sant uttryck för sin tid. Ett nybyggt hus som smälter in i den historiska omgivningen blir en pastisch och sådant uppskattas inte. Därför bejakar man gärna nymodernistiska projekt i den historiska staden.

Här inställer sig genast några intressanta frågor. Vad innebär det att vara autentisk? Kan en människa som förstår innebörden av ordet verkligen vara det? Krävs det inte att man är en oreflekterad, intuitivt skapande människa för att vara autentisk? Utsagan ”Jag är autentisk” förefaller mig vara lika problematiskt som lögnparadoxen ”Jag ljuger”. Det blir liksom rundgång. Att det tjuter i ögonen när man betraktar efterkrigstidens arkitektur är för övrigt ett välkänt fenomen.

”Nu är jag autentisk” säger arkitekten och ritar sina geometriska figurer i glas och betong. ”Nu skapar jag ett sant uttryck för vår tid”.

Håller miljövännerna med om det? Invandrarna? Feministerna? Villaägarna? Handarbetets vänner? Hur man nu kategoriserar, det är svårt att hitta några större grupper som identifierar sig med sådant.

Men dessa frågor ställde vi inte till guiden. Vi förstod att hon var en troende modernist och med sådana kan man inte resonera. Denna lilla elitära men ack så inflytelserika sekt har sina dogmer, sina kultplatser och sina tabun. De grövsta svordomarna är orden ”pittoresk” och ”trivsel”. Sådant är acceptabelt i historiska miljöer, men inte i vår tid. Säger de.

Efter att ha vandrat runt på Brygges gator och torg och konstaterat att denna historiska stad är lika funktionell som vilken modernistisk stad som helst (varför sådana måste gå att bygga om man vill) slås jag av den politiska sprängkraften i dessa svordomar. Smaka på orden. Säg ”trivsel” och sedan ”pittoresk”. Är det inte skönt? Är det inte det vi längtar efter. Det mest förbjudna!