Rosso

Att inte lära av misstag

             Hus i parkering nu (2003) och då (50-talet)

"The pseudoscience of planning seems almost neurotic in its determination to imitate empiric failure and ignore empiric success." -Jane Jacobs 1961

Lavalampa eller mera stad vad väljer du?

Soap Lake City

Det finns två huvudspår inom den samtida arkitekturen. Båda kan sägas vara en reaktion på efterkrigstidens modernistiska principer för stadsbyggnad. Det ena spåret kallas nymodernism och det går ut på att man struntar i all vad samordning heter och försöker bygga enstaka, medieflirtande byggnader. Med lite schysst design ordar sig allt, det gäller att sätta platsen på kartan, brukar det heta. Förslaget att bygga en gigantisk lavalampa för att väcka den döende småstaden Soap Lake till liv är kanske det mest extrema exemplet på denna strömning.

Men vi har svenska entusiaster också. I en debatt i SvD nyligen (29/10) förespråkade designgurun Claes Britton och innearkitekten Thomas Sandell att Sverige ska balla till sig lite:

"Genom vårt "avhopp" från den modernistiska internationella utvecklingen inom arkitektur och stadsbyggnad har Sverige också frivilligt avstått från det kanske mest effektiva - och på lång sikt också billigaste - redskapet som finns att tillgå i en internationell imagemarknadsföring av vår stad, vår region och vårt land. Det räcker ju med att nämna Frank Gehrys Guggenheim-museum i Bilbao eller Jörn Utzons operahus i Sydney för att vi skall förstå vad en enda byggnad kan betyda i detta hänseende."

Nå, helt sant är detta inte. Det finns andra, mer humanistiska metoder som kan vara lika framgångsrika när det gäller att skapa attraktion samtidigt som de skapar en värdig livsmiljö för dem som bor i området.

Den lilla semesterorten Seaside i Florida har inte Soap Lakes långa historia. Den började byggas så sent som 1982, men till skillnad från Soap Lake så är Seaside byggd som en traditionell småstad. Arkitekturen är hämtad från den lokala traditionen. Med sin täthet, funktionsblandning och sina gator erbjuder den ett levande stadsliv, det som modernismen aldrig lyckats med. Seaside har blivit en formidabel framgång. Det är en av USA:s mest kända småstäder och har skapat småstadsfeber i hela Florida och den har givit upphov till stadsplaneringsrörelsen New Urbanism, som idag påverkar byggandet i hela världen. New Urbanism eller traditionell urbanism är det andra spåret i vår samtid.

Lavalampa eller riktig stad, där står valet idag. Vad väljer du?

Seaside

Det mest förbjudna

Vi var ungefär 80 arkitekter, stadsplanerare, urbanister på rundtur i Brygge, en av Europas bäst bevarade medeltida städer. Har du inte varit där så tänk dig att Gamla Stan breder ut sig över Stockholms innerstad.

Den beskäftiga guiden hade svårt att hålla ihop gruppen. Den spretade som en månghövdad hydra. Det var mycket att se, mycket att uppleva. Variation, harmoni, mänsklig skala, väldefinerade gaturum och torg och naturligtvis: fantastisk arkitektur. Vi hade inget behov av en massa pladder. Vad vi behövde var en tyst guide som ledde oss runt och pekade. Var hyr man dem?

Men hon skulle faktiskt säga några minnesvärda saker. Guiden alltså.

Vi hade vandrat halvvägs in på en lång, smal, ringlande gata när vi plötsligt såg något häpnadsväckande. Inklämt, bland alla dessa historiska, harmoniska byggnader, hade någon byggt ett modernistiskt hus i betong och glas. Vi formerade oss äntligen som en grupp och stirrade. Det var inte bara det att huset totalt bröt med sin omgivning, det var så fruktansvärt fult. Och vi var inte ensamma om denna åsikt, större delen av jorden befolkning skulle stöttat oss.

Nå, nu var det dags för guiden att säga något av vikt.

Lite irriterad över vår reaktion sa hon att vi reagerade likadant som turisterna – väl medveten om vilka vi var. Så förklarade hon att stadens kulturråd var av den uppfattningen att arkitektur måste vara autentisk, att den måste vara ett sant uttryck för sin tid. Ett nybyggt hus som smälter in i den historiska omgivningen blir en pastisch och sådant uppskattas inte. Därför bejakar man gärna nymodernistiska projekt i den historiska staden.

Här inställer sig genast några intressanta frågor. Vad innebär det att vara autentisk? Kan en människa som förstår innebörden av ordet verkligen vara det? Krävs det inte att man är en oreflekterad, intuitivt skapande människa för att vara autentisk? Utsagan ”Jag är autentisk” förefaller mig vara lika problematiskt som lögnparadoxen ”Jag ljuger”. Det blir liksom rundgång. Att det tjuter i ögonen när man betraktar efterkrigstidens arkitektur är för övrigt ett välkänt fenomen.

”Nu är jag autentisk” säger arkitekten och ritar sina geometriska figurer i glas och betong. ”Nu skapar jag ett sant uttryck för vår tid”.

Håller miljövännerna med om det? Invandrarna? Feministerna? Villaägarna? Handarbetets vänner? Hur man nu kategoriserar, det är svårt att hitta några större grupper som identifierar sig med sådant.

Men dessa frågor ställde vi inte till guiden. Vi förstod att hon var en troende modernist och med sådana kan man inte resonera. Denna lilla elitära men ack så inflytelserika sekt har sina dogmer, sina kultplatser och sina tabun. De grövsta svordomarna är orden ”pittoresk” och ”trivsel”. Sådant är acceptabelt i historiska miljöer, men inte i vår tid. Säger de.

Efter att ha vandrat runt på Brygges gator och torg och konstaterat att denna historiska stad är lika funktionell som vilken modernistisk stad som helst (varför sådana måste gå att bygga om man vill) slås jag av den politiska sprängkraften i dessa svordomar. Smaka på orden. Säg ”trivsel” och sedan ”pittoresk”. Är det inte skönt? Är det inte det vi längtar efter. Det mest förbjudna!